DUVOR

Duvorna är utan tvekan roligast att mata. De vaggar ju så fruktansvärt roligt fram på gatorna med huvudet fram och tillbaka med en ständigt livrädd blick. Så mänskliga på något sätt. Alla mina vänner (utan madde möjligvis) tycker de är äckliga. Men till dessa människor har jag bara en sak att säga: Vad skulle ni varit idag utan duvorna? Om inte Noa i sin ark skulle haft en duva att skicka iväg för att leta upp land i syndafloden skulle ni suttit där allihopa och tråka i en stor jävla båt med jordens alla djur i flytandes på Guds tårar. Och hur jävla kul låter det? Nej men hör sen då!
Min kärlek är obeskrivlig.

BRA JOURNALISTIK

Idag har jag haft tvättetid. Inte tvättid, utan tvättetid som gamlisarna säger. Fattar inte varför men det där extra E:et ska ändå allt som oftast med när de gamla ska tala. Kanske blir ordet lättare att uttala när man är gammal och tungan är slak och slapp.Eller ja venne.

Om Kungen inte skulle ha varit kung skulle han bli panchiZ= gammal på lördag, vilket han både förnekar och bekräftar i sitt avsnäsnanade svar till reportern appråpå konstaterandet:
"Jag hade inte tänkt mata fåglarna än i allafall"
En sådan bäskhet kan bara komma från en pensionärs mun!

Till saken hör att jag satt i två timmar i Montpellier förra veckan och mata just fåglar. TVÅ TIMMAR.
Och sedan säger jag tvättetid också.

TALA ÄR SILVER TIGA ÄR GULD

"Idag börjar en ny era, nu ska jag gräva ner mig i skolböckerna ända till juni" sade jag när samtalsämnena tillslut sinade utanför klassrummet igår.
Min självkritik ligger inte i min nästan perversa besatthet för högstämda ord och fraser. Min självkritik ligger i att jag på något sätt alltid ska göra mig själv ansvarig för konversationens fortlevnad. Låt det bli tyst, så slipper DU Sebastian att säga en sådan sak som att du med all kraft ska ta tag i skolan för att nästa dag vakna upp med ångest och genans och låta bli att gå till skolan för att du av ren lättja inte gjort den muntliga uppgiften till idag.

Bytte namn på på mitt eget nummer i min telefonbok idag. Nu heter jag Hållkäften-Sebban. Det är lite så jag löser mina problem.

APRIL

Ja, vad mer att säga? jag jobbar, pluggar bäddar städar och håller mina organ som utgör min kropp levande. Till skillnad från många andra i bloggträsket beskriver jag inte dagarna som de är i sin exakthet, jag försöker hitta det mest väsentliga, stunderna som skiljer dagarna åt. Som när jag fick med en klasskompis in i fruktaffären och han stod och bara tittade på mig med hakan hängandes och frågade hur mycket frukt jag egentligen åter och jag bara: "ett par äpplen och ett par andra frukter om dagen minst"

Vi skiljdes, jag med en mister-healthy-mallighet och han som den skamsne onyttige lillebrodern övertygad om att studiekamraten skulle slänga ihop en fräsch fruktsallad som lunch. 10 minuter senare ses vi på samma pizzeria där konversationen från min sida blev mer sparsmakad.

"Jag vill ha någon kommentar om det här. Det bara är så". Och så blev det.

Han tog kycklingsallad, jag kebabtallrik.

LIV

Jag har jobbat/pluggat så sjukt mycket nu det senaste. Jag säger som mormor när hon vrir ur trasan och sänker sin 74 åriga kropp ner mot golvet och ger sig fan på att golvet ska blänka: arbeta din slav i himlen får du lov ty närmare än så känns inte nått lov i mitt liv för tillfället. Men jag är lycklig, det är därför jag inte har känt samma behov av bekräftelse/ få utlopp för frustrtation= inte bloggat på ett tag. Jag återkommer. Efter solsken kommer regn, det vet alla.

Antecknat?