Måndag är det. Imorgon är det Tisdag. Och livet rullar, dock inte alltid friktionsfritt vilket man egentligen ska glädjas åt! Som då jag var tvungen att gå upp klockan tre i Göteborg för att ta bussen till en arbetstid jag helt hade missat. Jag gick i denna storm, 189 cm lång och 60 kilo och kände mig som ett gåendes asplöv då jag blev omkörd av en satt liten tjej som gick utan större problem och slängde ett oförstående öga på min kamp mot Guds vilja i den bäcksvarta natten. Hur som haver kom jag då tillslut fram till Nils Ericsonterminalen där uteilggarna låg i klungor, och då jag inte hade sovit en sekund var jag i ett medmänskligt och överdrivet känsligt tillstånd (tråkigt att man bara är det när man är trött), så jag blev riktigt upprörd.
När den utländske killen så låg där huttrandes på bänken bredvid tänkte jag så sona mitt himmelska straff och gå till handling och erbjuda pengar eller äpplen som jag hade med mig. Jag förberedde några engelska fraser i fall om att han inte kunde språket och skred så till handling.
- Hej, är allt okej?
- Jajemän alla tiders, lite kallt bara!
- Jaha. Har du legat här länge?
- Ja, krogen stängde tre vettu. Väntar på nästa buss till Hisingen.
Inga äpplen, inte ens en värdelös grekisk drachmer till denna slyngel sade jag inte men tänkte. Och jag väcktes ur min inbillade medmänsklighet med en rejäl kalldusch.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar